Varför ett stafettkonto?

Vad är ett stafettkonto?
Ett stafettkonto är ett konto där man turas om att skriva eller posta inlägg. Tanken med just detta stafettkontot är att en ny person får kontot på måndagen, har veckan på sig att lägga ut de bilder, tankar och texter hen känner för, innan hen avslutar på söndagen. När en ny måndag kommer, kommer också en ny person som har hand om kontot.

Vad är det som är så bra med ett stafettkonto?
Genom att det är olika personer som postar inläggen kan man få en bredare bild av något, eftersom varje person har sitt eget perspektiv och lyfter fram just det hen tycker är viktigt.

Mycket av den information som ges om psykisk ohälsa är antingen personliga bloggar (eller instagram- twitter- eller andra flöden), eller genomarbetad information som man kan hitta tex på psykologiguiden.
Ett stafettkonto blir ett mellanting. Det är personligt, men varje ny person som skriver vet att hen bara har en vecka på sig, så hen fokuserar förmodligen mer på vad just hen tycker är viktigt, och skriver nog på ett annat sätt än på en personlig blogg, som oftare bygger på att man följer någon under en längre tid och hinner lära känna hen, hur hen funkar, tänker osv.

Att det blir många olika personer ger en chansen att möta olika berättelser, och tillsammans målar berättelserna upp en större bild av hur det kan vara, tex att leva med dissociation. Man får en större bild, utan att det för den delen är filtrerat genom teorier och återberättat av behandlare eller människor med stor fackkunskap.

Inget ont om den typen av texter, eller om personliga bloggar, jag tror att alla är betydelsefulla och fyller sin funktion, men även ett stafettkonto har ett särskilt värde. Den som inte orkar, vill eller hinner följa några dussin dissociativa bloggare skulle kunna få chansen att möta dem och deras tankar ändå.

Varför ett stafettkonto om just dissociation?
Dissociation är som sagt ett begrepp som innefattar många olika tillstånd. Gemensamt har de tillstånden tyvärr att det kan vara mycket svårt att bli hörd, trodd och hjälpt inom vården. Det finns sällan bra med kunskap, och de symptom man har riskerar att bli misstolkade, vilket gör att man riskerar att få behandling för något helt annat än de problem man egentligen har. Har man dissociativ identitetsstörning riskerar man kanske att bli mött som om man hade schizofreni eller borderline, och lider man av depersonalisering utan att det är en del av en annan problematik, så riskerar man ändå att bli bemött som att det egentligen är ångest eller depression, och få behandling för det.

Det är rätt kasst läge faktiskt.

Kanske att ett stafettkonto inte skulle göra underverk med kunskapsnivån i vården, men vi som kämpat med vården, blivit misstrodda, mötta med tystnad, bestraffningar eller felaktig vård kan känna oss väldigt ensamma och vilse. Det kan vara skönt då att veta att det finns andra också, att få bekräftelse genom andras berättelser och att de visar att de finns och är rätt vanliga människor ändå.

Det med att visa varandra och andra att vi är rätt vanliga människor kanske spelar särskilt stor roll när det rör dissociativ identitetsstörning och närliggande problem, som handlar om personlighetssplittring (personlighetsklyvning, men man brukar inte kalla det så längre). I filmer, böcker och när man pratar om hur hemskt det är för människor med schizofreni att folk kan tro att de har personlighetssplittring, låter det ofta som att vi är monster. Våldsamma, livsfarliga, suspekta, totalt oberäkneliga och.. det värsta man kan tänka sig att bli förknippad med, tex om man har schizofreni.


Vet inte om det finns någon annan problematik som det fortfarande är så ok att öppet stigmatisera, utan att särskilt många verkar bry sig. Det får i alla fall mig att längta efter andra bilder, verkliga bilder av dissociativa människor. Och av vad dissociation är. Ett stafettkonto skulle kunna vara en sätt att skapa såna bilder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar